Idag var det fotografering i VK-huset för VKs luciabilaga.

Förra året var Hugo också med i bilagan men då tog vi egna fina bilder tillsammans med Annas pappa som själv jobbar på VK.

I år ville jag prova på att åka till VKs egna fotografering.
För att inte behöva köa hela em så var vi där i god tid. Hugo sov i bilen påväg dit då han missade sovstunden på dagis. Han fick fortsätta sova i vagnen ett tag medans vi väntade.. Tyvärr var jag tvungen väcka honom då vår tur närmade sig. Vi åt lite frukt och så innan det var dags..

Vi hinner bara in på "vita duken" och Hugo springer glatt fram och ska ta en tomte som rekvisita. Då kommer fotografen bakom honom och tjoar till med den enorma kameran upp i ansiktet. Hugo blir helt förskräckt! Jag har aldrig hört honom så ledsen... Bara att han gråter är jätteovanligt och jag förstod direkt att han blivit rädd.
Jag tog upp honom och vi fick hoppa bak i kön i hopp om att han skulle lugna sig. Såklart var han lugn när han satt med mig men så fort vi skulle ställa upp framför kameragubben så blev han ledsen.
Vi fick chansen att prova gå till den andra fotografen också men Hugo ville bara vara med mig..
Jag tackade för oss och några bilder blev det inte.
Så synd eftersom han annars alltid är en liten linslus. Men vad gör väl det.. Vi fick iallafall en mysig stund tillsammans med Maria och barnen. Även Marias Edward i samma ålder som Hugo ville inte heller vara med på kort..

Så nu får vi fixa eget kort i år igen. Känns ändå bättre att ta ett eget kort på vår Hugo som han alltid är än på en alldeles förskräckt Hugo.

Några bilder fick iaf jag under tiden vi väntade. :)

Det är många som undrar hur det går med jackpot. Tänkte därför berätta lite (varning för mycket!) kring allt som är och har varit.

Ända sedan den dagen jag fick veta att han hade hade känning i ena framkotan så har jag haft väldigt svårt att acceptera den sanningen att han ska ha varit felaktigt skodd, överansträngd eller så pass felfriden att han farit illa av det... Ja ni vet..
Det hela tog väldigt hårt på mig samtidigt som jag ju själv kände så tydligt att något var galet med honom. Han har aldrig varit halt utåt sett men jag kände att något inte stämde.

Min veterinär har alltid själv tyckt att det är en häst som har ett rörelsemönster som verkligen sticker ut i mängden vilket också har gjort att vi tillsammans kanske nöjde oss lite för snabbt med att friskförklara honom. Jag säger vi då vi hela tiden haft en bra dialog emellan oss.
Efter behandling så var han helt återställd och tanken på att inflammationen ska ha kommit från någon annan stans avslås direkt eftersom han är så klockren i övrigt.
Jag gör upp en plan på igångsättning och grubblade fortfarande mkt över sittuationen. Vad måste jag ändra på, vad har jag gjort fel osv.. Planen blev iaf att ta det väldigt försiktigt då det absolut viktigaste för mig är att få tillbaka honom för en lång tid framöver.
Sagt och gjort.

Men redan från dag 1 av igångsättningen så känns det inte bra. Eftersom han under hela behandlingstiden hade skrittat rejält så kunde jag ganska snabbt sätta mig upp och trava några meter.
Jackpot känns hängig och ovillig. Han verkade helt ha tappat livslusten. Många olika personer iakttar samma sak som mig. Inte ens när hela skrittmaskinen är full med 5 hästar som är helt galna så bryr han sig. Han lunkade bara på i sin egna lilla bubbla. De som känner min häst vet lika väl som jag att han i sitt normala hade tänt på alla cylindrar. Om det inte tom hade varit han själv som dragit igång det.

Jag förstår att något är fel. Jag fodrar upp honom, ger honom muskeltillskott som jag vet att han svarat på tidigare i hopp om en kick.
1 månad senare så är han betydligt piggare. Han bjuder framåt vid ridning, som dock fortfarande mest bara är att lalla runt. Han kan busa till när andra hästar busar och så.. men ändå så känns det inte riktigt bra i ridningen. Han känns inte halt utan jag skulle mer beskriva det som att han är i två delar, vilket min häst aldrig någonsin annars gett känslan av. Samma känsla i ridningen nu som innan behandlingen men nu visste jag ändå att han iaf inte hade ont i något ben. Jag longerar mkt för att verkligen se om jag ser något. Men ingenting annat än att han vissa dagar ogillar att springa i höger varv.

Jag bestämmer mig för att lita på mig själv och att jag känner min häst så väl som jag faktiskt gör. Jag bokar en ny tid hos vet.

Igår var vi dit. Jag hade några dagar innan ridit jackpot ändå för att kunna ta med mig en helt färsk bild i huvudet av min känsla för hur han vill och inte vill röra sig. Vad som tar emot och inte. Jag förstod att det skulle vara till någon hjälp men såhär i efterhand kan jag nog säga att det var nästan helt avgörande.
Jag beskrev allt i minsta detalj för vet. om hur hängig och ovillig att röra sig han har varit.
Vet. inser direkt att vi behandlat reaktionen på problemet inte själva problemet.
Han kollar igenom honom väldigt noga, precis som sist. Men då var frambenet så självklart att ingen tanke på annat fanns.
Bara efter någon minut när jag fått berätta min historia så finner han orsaken till det som varit...

Jackpot är fruktansvärt sned i bäckenet. Och med det menar jag inte att hans bäcken ligger snett utan hela hans högersida är låst i muskulaturen upp mot den kända SI-leden. Det kan jämföras med ryggskott. För ögat när han står stilla kompenserar han det bra och man ser det inte speciellt mkt. Men när han rör sig framåt så är det solklart. Känslan när jag får beskrivet av vet. vad det är jag ser så faller ALLA bitar på plats.. Och med det menar jag verkligen alla bitar. Alla "småproblem" som vi dragits med i många många år får sina förklaringar. Varför han tappar bakdelen ibland, varför han springer i sidled, varför han på slutet börjat riva hinder utan anledning med bakbenen, varför han vilar mkt bak, varför han aldrig tar stöd på yttertygeln i ena varvet, varför han ofta tappar drivet bak, varför han känts som två delar, varför han gärna inte går i öppna i ena varvet, varför han varit hängig.. m.m Alla frågor jag bombat mig själv med fick svar... Jag tror alla hästmänniskor kan förstå lättnaden i sittuationen.
Och det bästa av allt. Detta är mest troligt också anledningen till inflammationen han behandlades för fram och som jag haft så fruktansvärt svårt att acceptera. Ja det ger verkligen svar på allt.
Vet. Ringer sin livlina som är expert på just muskler och sånt som veterinärer inte behandlar så ofta. Efter ett långt telefonsamtal är dom överens om att allt är helt logiskt med vad jag har berättat och hur dom ska försöka hjälpa jackpot på bästa sätt.

Detta har han dragits med länge länge. Vi pratar flera år.. Men allting blev nog sanning efter att jackpot varit avställd under min graviditet. Han har haft starka muskler som burit upp detta på ett sätt som gjort smärtan hanterbar men när han ställdes av så föll han ur och musklerna kring detta område drog snett och fel pga han har avlastat snett. Sen dess har han aldrig kommit tillbaka utan istället bara nött på det onda.
Det här förklarar också varför han inte visar hälta utan bara orytm och obehag då problemet eg aldrig varit benen.

Han kommer först och främst behöva bli av med inflammationerna i musklerna för att få det att släppa. Sen kommer han behöva stärkas på nytt. Min egen spekulation är nog att han dessutom kommer få återfall med tanke på hur länge han mest troligt gått med detta. Vad som känns bra är att rörelse är bra för honom när inflammationen släppt. På så sätt kan vi ändå hålla igång.

Nu till det mest intressanta.
Redan när vi kom hem igårkväll trodde jag jackpot var sjuk. Han petade i maten och var allmänt hängig. Tanken slog mig att det kanske var behandlingen han reagerat på. Efter att jag sett honom dricka och äta åkte jag hemåt.
Idag var han ute som vanligt på fm. Sen har han legat ner och sovit HELA em. Det har aldrig hänt. Inte ens när jag kom till stallet så klev han upp. Han var pigg i ögonen och hade ätit/druckit som vanligt.
Han fick bl a muskelavslappnande i de drabbade musklerna igår och man kunde rent se på honom idag hur skönt han tyckte det var. Har aldrig sett honom så tillfreds. Såklart även trött och öm i kroppen.

Döm om min förvåning när jag ställer honom på gången och för första gången någonsin sen jag vet inte när så står min häst helt parallellt med alla benen. Precis som en häst enligt vetenskaper ska stå. Kan det vara möjligt? Har han svarat så positivt på behandlingen?
Vad som än har hänt så är det iallafall till det positiva och precis som min magkänsla sa mig att något var fel säger den mig nu att vi äntligen är på rätt väg.
Vill uppmana alla till att lyssna på era djur. Det finns alltid en anledning till att dom beter sig som dom gör. (I mitt fall så var det från grund och botten 2 rivningar på en tävligsrunda som väckte mina tankar på att något var galet. Sällan, om än någonsin så river min häst mer än 1 hinder/helg. Så det minsta kan verkligen vara ett tecken).

Hade jag valt att lyssna på andra så hade jag fortsatt rida jackpot trots detta. Är så glad att jag stängde ut allt och alla och gjorde det jag själv kände var bäst. Äntligen kanske även jag kan få bli människa igen.

Fortsättning följer.

Trött, medtagen, avslappnad, nöjd.