Förutom att jag deppar lite kring att inte kunna vara fullt igång själv så får jag glädjas desto mer åt "mina" duktiga tjejer istället.

Linn och Emma gjorde bägge två fantastiska rundor på gårdagens banträningen. Ingen av hästarna brydde sig ett smack om vattenmattan (som tydligen talat om att den bits tidigare) och tjejerna red verkligen exemplariskt.
Som grädden på moset så gjorde dom båda två en kanonträning för Emma även idag. Fina hästar och bra ridning. Så himla kul!

Mitt i allt det trista sjuka så fick jag iallafall kika lite på träningarna för Emma Emanuelsson som kommit för dagen. Tyvärr så fick jag ju bara stå på backen den här gången utan att själv vara med..

Känner mig så himla deppad. Vill bara trycka på en knapp och få både mig och hästen iform. Jag vill vara där vi var innan han blev dålig. Vi har så himla mkt mer att ge. Jag saknar min fina grå och att få träna tillsammans.

Många tycker nog att jag är alldeles för petig och långsam på att ta honom tillbaka.. Men jag tror många hade reagerat som jag när man har haft en häst nästan hela hans liv, "ridit" in honom själv och gjort honom till den han är, och helt plötsligt som 11 åring får han en oväntad överansträngning och måste behandlas för första gången någonsin. Man har inte ändrat på något men ändå är det något som gjort så skadan skett.
Jag har alltså behövt vända upp och ner på hela tillvaron och ta reda på orsaken.
Jag har även behövt lägga om mitt tänk kring träning och skoning vilket allt bara känns fel eftersom jag har haft kanske världens friskaste häst i 8 år. Vad är då rätt eller fel? Nånting måste jag ju gjort rätt i alla år?

Nu har jag iallafall en bra plan framför oss men då inser jag att hästen är mer ur form än jag trott och han behöver mer tid på att komma igång. Jag älskar verkligen min häst och vill ha många fina år i framtiden tillsammans med honom. Så tiden får helt enkelt utvisa när vi är tillbaka igen..

Men en sak är säkert. Både han och jag längtar tillbaka.

Låter hemskt men i mitt fall har det varit jobbigt även om vi har hittat på lite saker.

Förra veckan började ju med fruktansvärt halsont. Efter det så har jag lagt mig vid 20-21 varje kväll i hopp om att bli frisk. Jo, hejsan..så blev inte fallet.

Därefter har det bara blivit sämre, sämre och sämre.
När halsontet blev hanterbart så kom smärtan i höger öra. Det vandrade med stark huvudvärk ner mot nacken för att bli hemsk nackspärr. När jag lyckats överleva fredagen med detta. Plus alla andra övriga förkylningssymptom som helt tät i huvudet, hosta mm så trodde jag såklart att det var över. Tji fick jag..
Igår lördag hade smärtan från det högra örat bytt sida helt till det vänstra och 10 ggr värre!! Igår och idag söndag har hela min vänstra ansiktsalva känts sönderslagen. Jag har fått nackspärr på vänstra sidan. Huvudet har värkt så fruktansvärt och för att inte tala om den obefintliga hörseln på det örat och den smärta som varit/är i örat!! Jag har inte kunnat sova många timmar inatt då det har känts som att örat ska sprängas. Vaknade dessutom kl 03.00 och mådde jätte illa..
Efter några piller, massa nässpray av alla dess slag med och utan kortison kunde jag få några timmars sömn halvt sittandes i sängen.

Denna helg har alltså inte bjudit på så mkt. Jag har känt mig som en döende zombie (utan att överdriva )och jag börjar mer och mer acceptera tanken på att jag måste drabbats av bihåleinflammation. Jag har alla symptom på det. Har dock aldrig i hela mitt långa liv haft det..

Nu har vi precis kommit hem från mysig familjemiddag.. Hade varit trevligt att få tillbaka luktsinne och smaksinnet igen. Mat känns bara jobbigt när man mår såhär..

Men till det viktigaste. Min familj är friska och mår bra. Då kan jag själv stå ut med detta tragiska.

Stoppar i mig ett nytt piller som ska avsvälla slemhinnorna bättre än sprayen och hoppas på mirakel. Imorgon är jag frisk. Godnatt! #jaggerinteuppsålättmensnällalåtmigslippadettanu!

..som kan beskriva kärleken mellan och till dessa två <3

Jag överlevde dagen.
Men kan inte hävda att jag mått bra...

Övriga familjen har varit hemma idag då Jocke haft sin lediga dag.

Har inte så mkt att förtälja av dagen som gått..
Hela familjen åkte på stallet direkt efter jag slutat. Jackpot visade äntligen ett tecken på att han kanske svarat bra på muskelfodret och ökad mäng Hö och kraft. Jag fick avrunda tidigare än planerar då han blev alldeles för på tårna.
Tycker dessutom att han redan lagt på sig lite mer. Hoppas hoppas!

Nu är det godnatt för vår del. Imorgon är det fredag igen :)

Så less på allt vad förkylning innebär!!

Nu är jag sjuk igen. Har legat vaken någon timme inatt med fruktansvärd halsont. Trodde jag skulle avlida där ett tag och vågade knappt svälja..
Somnade såklart om efter ett tag som kändes som en evighet.

Efter att vi fikat lite frukost kände jag mig lite mer levande och packade iväg Hugo till dagis. Mötte upp mamma och vi begav oss till Lycksele för lite jobb.
Har känt mig minst sagt TÄT, svullen och hängig hela dagen trots nässpray, alvedon mm.

Det är verkligen sjukt hur sjuk man kan känna sig.

I och med detta så har jag fått beklaga mig rejält över detta och säger godnatt, hoppas ni övriga kommer sova betydligt bättre än mig.

Imorgon är en ny dag!

Kanske lilleman också ska gå samma spår som många av oss andra i familjen/släkten och jobba inom el-branschen? Här hjälper han Kent med elen. :)

Det var en mkt stolt lillkille som fick en egen ficklampa av mormor och Kent. Han lyste sig heela vägen till bilen!

Imorse innan dagis så hade jag och Hugo väldigt roligt åt hans morgonfrilla.
Han hade en stor toffs som stod rakt upp. Vi gick till spegeln i hallen och satte oss där tillsammans. Jag lägger handen på toppen av håret som står ut och skrattar. Då börjar han också tokskratta åt det och där satt vi ett bra tag och skrattade båda två.

När jag hämtar på dagis så ser jag att han har samma frisyr igen, säkert från mössan.
Jag hinner knappt kommentera det så kommer en av fröknarna fram och berättar hur kul han har betett sig. Hon säger att han flera gånger sprungit fram till stora spegeln och lagt handen på håret som stod ut och skrattat jättemycket.

Haha ha, så himla go han är!!
Jag var såklart tvungen att berätta att vi haft väldigt roligt åt hans frisyr hemma på morgonen och då förstod vi ju alla var han fått det ifrån :)

Detta är en gammal bild, men lite såhär kan hans fina tunna hår leva loppan.