Då var påsken över, och vi kan konstatera att den har gått snabbt men varit riktigt bra.

Jag har försökt göra så lite som bara gått då kroppen fortfarande inte känns okej.

Det har dock inte blivit sämre, men det kommer fortfarande tillfällen där det känns som att hela kroppen tappar all kraft och jag ska svimma av. Tror och hoppas fortfarande på att järnet gör mig starkare för varje dag som jag äter pillren!

Våra dagar hos mormor och morfar var guld värt. Det är så mysigt att vara där och träffa allihopa. Man önskar bara att man hade tid oftare att åka och hälsa på...

En massa god mat, prat, spel och promenad hann vi med på två dagar!

-Tidsinställt inlägg-

Då jag mest troligt inte alls kommer ha tid att sitta vid datorn idag så provar jag med ett tidsinställt inlägg.

Vid den här tiden är jag säkert påväg upp ur sängen för att åka ut till Lilla Grå, sen sätter vi oss i bilen mot Rosvik! 

Min kusin Mathilda tog många fina bilder på Linn och hennes fina ponnier under tävlingen förra helgen i Ske-å. Här kommer en del av dom!

Grace

Apache 

-Blickar tillbaka-

Nästa helg är det dags för årets tävling i Gävle. Förra året gjorde jag och Jackpot våran debut där och det gick långt bättre än förväntat. -Ja iallafall tills jag blev uttagen till att rida elitlaget och Gävles hemmaryttare går in och sätter en felfri runda precis innan mig. Läktaren reser sig och börjar stampa i golvet och jublar. Jackpot fullkomligt DÖR av skräck och vågade inte hoppa alls efter det.

Kanske inte så kul när man dagen innan haft världens bästa känsla. Nerver av nerver...

Bilder från Gävle.

Helgen efter det var det dags för Ponnytävling i Sundsvall.

Då hade vi det såhär bra. -och varmt! 

Det har varit en härlig dag idag med massa sol. Dock ingen direkt värme och inte alls någon energi i kroppen. Undrar hur lång tid det tar innan järnet gör sitt? Jag inte fått några biverkningar av järnet ännu och jag har hunnit äta dom i några dagar. (Nu kommer jag däremot garanterat bli dålig bara för att jag sa så.!)

Känner inte alls igen mig själv när jag är såhär vek. Kroppen darrar bara av att sitta rakt upp och att bara hålla en hand ovanför hjärt-höjd är helt omöjligt...

Var iallafall imorse och hade träning på SURF. Så kul med duktiga elever med fina hästar!!

Vidare till Hippo för att släppa ut en övervänt Grå buse. Vi passade på att mocka hagen - Vilket kändes som ett maratonlopp gånger 20, men tack och lov hade jag ju Jockes hjälp.

Efter stallet åkte vi till Jockes mamma där han fick bli friserad. Blev även bjuden på middagsmat och medans den blev färdig hann vi hem och städa vårat eget hus samt tvätta lite.

Nu har vi precis kommit hem från att ha tagit in den Gråa busen som var lika busig ikväll. Jocke är och städar/tvättar bilen som snabbast och jag inväntar så vi kan äta melon när han kommer hem.

Helt otroligt faktiskt att jag inte har något sötsug alls. Aldrig tidigare har jag varit med om att gå förbi alla godishyllor vid påsk och bara känt, nää aldrig...

Sagt och gjort då man har en sambo som aldrig heller äter godis. Vi promenerade därför igenom heeela Coop för att ta en melon och några bananer!

Imorgon bär det av mot Piteå med mamma, Jesper och Anna för att fira påsk med bästa morföräldrarna i stugan. Vi firar också mormor som fyller år. Ska bli huur mysigt som helst!

Vi har fm. mys här hemma med magen.

Vi vilar och käkar järntabletter....Ja, iallafall en av oss äter tabletterna.

Saknar energin jag hade för en vecka sen. Solen skiner och jag vill vara ute.. Hoppas att mina darriga ben och armar mår bra av lite vila så vi kan komma ut i em.

Linn och Grace, första Tävlingsdebuten.

Skellefteå Ridklubb 31/3-2012

En veckas ledighet kom väldigt passande just idag! Jag måste ha råkat ut för akut järnbrist då jag på 3 dagar blivit väldigt konstig. Jag har länge känt en stark mjölksyra i kroppen men förstår nu att det berott på järnbristen då jag sen tre dagar tillbaka känner den känslan minst tre gånger värre. Kroppen är som förlamad, jag tänker inte alls klart utan känner mig helt frånvarande, kan inte hålla upp en arm mer än några sekunder innan den faller ner av egen kraft, så fort jag stänger ögonen så somnar jag och vaknar lika trött som innan, mitt humör är nere och det är ansträngande att sitta på en stol rakt upp och ner. Jätte märklig känner jag mig... Men jag ska ge järntabletterna någon dag, blir jag inte direkt bättre så får vi se om jag behöver få hjälp intravenöst. Ber innerligt att jag ska få må bra av tabletterna, har inteSå stora förväntningar men samtidigt mår jag inte så bra utan dom heller! Påsken får bli lugn och jag ska fylla på mina depåer med vila!

Besök hos Barnmorskan idag, vecka 33.

Allting såg bara fint ut.

Följer medelkurvan så perfekt man bara kan och lille bebis är redan fixerad och redo.

Precis när vi börjar runda av och vi ska till att lämna rummet så frågar jag henne (fick även fråga förra gången) om hon inte ska ta järnvärdet på mig?!

Jo självklart skulle hon det, och precis som sist så hade hon glömt/missat det.

Hon sticker i fingret och jag ser att blodet är vääldigt ljust. Tänker inte så mycket på det tills hon kommer in med provsvaret och nästan är i chocktillstånd.

Jag har gått från helt OK värde sen senaste besöket till ett ganska akut dåligt värde och blev såklart satt på dubbel dos järntabletter.

Inte helt förvånad med tanke på hur jag mått/känt mig senaste 2 veckorna.

Hon tyckte det var märkligt att jag ens stod på benen och frågade varför jag inte ätit järntabletter. Men hur ska jag veta att jag behöver det när hon senaste besöket sa att jag inte behövde äta dom ännu utan att vi skulle avvakta..?

Min första känsla är...

Jag förklarade min trötthet och väldigt skumma svaghet som jag känt av i kroppen senaste veckorna precis när vi kom in i rummet. Trots detta så glömmer hon ta järnvärdet. (-igen)

Vad hade hänt om jag nu gått hem med såhär dåligt värde och inte återkommit förrän nästa inbokade tid, dvs, 3 veckor?

Lite slarvigt kan man tycka, men i övrigt är hon verkligen toppen.

Tror dock aldrig att vår "riktiga" barnmorska som är tjänstledig hade glömt detta.

Tur är det också att man inte alls har skrock för något eller har några avvikelser, för nästa besök så ska vi tydligen få en annan barnmorska IGEN. 3:e personen inom loppet av en graviditet. Känns lite oseriöst om man tänker efter, men varken jag eller Jocke känner oss så brydd. Känns som att den bästa kollen har vi själva.

Tänk att den här lilla "ärtan" är 2 kg stor och över 40 cm lång och fixerad och klar.

Nu känns det verkligen nära...