Hej på er!

Det har gått ett tag sen sist och mycket har hänt.

Jag har nog fått uppleva bland den tuffaste perioden i mitt liv men även fått nys om hur fantastiskt livet är.

Många frågar mig fortfarande hur det har varit sista tiden och jag ska försöka sätta min senaste tid till ord även om det är svårt att förklara.

När det handlar om Hyperemesis så vet man att man lever.

Jag har fått lov att förstå att det enda som tagit mig igenom det har varit envishet och sjukvård.

När det har varit som sämst, att man har legat i sängen, alla lampor är släckta, magen ekar efter flera dagars total svält, man vet att man om några minuter behöver gå upp för att spy upp det torra salivet som man precis svalt ner när magen verkligen vriderut det med den värsta tänkbara smärta.

Man räknar timmarna och minuterna tills Jocke ska komma från jobbet, och inte är det för att man vill vara social utan för att man vet att man är i så dåligt skicka att man behöver ha tillsyn.

När man vecka efter vecka inte orkar svara på tilltal, man tar inga samtal, man kan inte duscha själv och någon gång svimmar man av på toaletten när allting slocknar. Tar man sig en dag till soffan så känner man sig riktigt pigg, men för att dagen därpå förstå att man kanske överbelastat sig själv. Kroppen har aldrig värkt så mycket. Det gör så ont att man inte vill eller kan sova av svältandet. Ett brutet ben eller två vore en lätt match i jämförelse.

Så får man kontakten med Kvinnokliniken och får förklarat för sig att det är ett rent helvete man ska gå igenom. Dom kallar det Hyperemesis. Svårt graviditetsillamående. Som om jag inte redan listat ut det.

Mitt första besök hos dom var grunden till min långa långa väg av ren uthållighet.

Jag kan inte tacka dom nog för all hjälp och förståelse. Jag blev stamkund och fick komma in så fort jag behövde hjälp att få det att vända. Dropp var den enda som kunda få min kropp att vilja behålla någon mat igen så efter två dagars lidande hemma fick jag alltid komma in. Dag som natt, ingen ställde några frågor som jag inte heller skulle ha en chans att orka svara på då man var så apatisk. Jag fick mitt rum och min infart i armen för dropp och en rejäl dos mot illamåendet som också var sövande så jag kunde få sova, och sova var precis vad jag gjorde varje gång. Jag sov, fastade (för att vila magen efter alla spyatacker) under ett dygn och sen kunde jag äta smått igen. Aldrig har mat smakat så bra. Dock var det ju bara miniportioner. Så när jag kunde äta och behålla maten fick jag åka hem igen, för att ungefär en vecka senare åka in för samma procedur igen. Sista veckorna åkte jag in i betydligt tidigare skede då läkarna beordrat mig att inte vara hemma och vara så envis och uthållig. Jag åkte numera in samma dag som jag förstod att kroppen strejkade. Det blev några gånger via akuten och även där lärde läkarna känna mg. I med nålen och droppet och sen fick vi ta vägen mot avdelningen själva.

10 långa veckor höll det på såhär. Vi hann göra många ultraljud när jag var inne och det är svårt att förstå att lilla pyret vid varje koll alltid mått så bra, trots att jag som värsta var nere på 49 kilo. Jag har nu fått må väldigt bra i 3 veckor lite drygt, under den tiden har magen kommit fram och vuxit rejält, jag har känt dom första sparkarna, även Jocke, och jag har kunnat börja vara i stallet och känner mig väldigt glad. Tanken är att jag även ska få komma tillbaka till jobbet nästa vecka. Har inte jobbat sen slutet på september. Gissa OM jag längtar tillbaka! Fortfarande är jag rädd för att det ska vända och att jag ska bli så dålig. Men jag har lärt mig att jag klarar det mesta och vet precis hur jag ska hantera det så jag har inget att oroa mig för. Det är otroligt hur fort man glömmer. Ibland undrar jag...Var jag verkligen så dålig? Varenda dag som jag får må bra tackar jag gudarna för och jag har aldrig i mitt hela liv fått en sån upplevelse om hur fantastiskt mitt liv är och hur glad man ska vara över att få vara frisk, kunna äta och vara ute och leva det liv man alltid drömt om. Tänk att man ska behöva gå igenom helvetet själv för att förstå. Men nu vet jag, och kommer veta hela livet hur lyckligt lottad jag är.

Det finns några personer som jag ALDRIG kommer kunna tacka nog för den tiden som gick när jag var dålig. Det finns inga saker i världen jag kan köpa för att visa min uppskattning och jag hoppas verkligen dom förstår hur glad jag är att dom finns i just mitt liv.

Jag kan aldrig heller tacka min läkare,alla läkare på KK, barnmorskor och sköterskor nog för hur förstående dom har varit. Trots ett tillstånd som är så fruktansvärt dåligt forskat på i Sverige så ställer dom upp och gör allt bra för en, trots att dom inte har svar på nånting.

Till sist så vill jag bara säga att utan min familj och älskade sambo hade jag aldrig tagit mig igenom det här. Mamma är den som alltid stått vid min sida och Jocke har alltid funnits där för mig. Han är den som fått ta emot hela lasset när jag inte kunnat bära själv. Han har hjälpt mig att gå när mina egna ben inte burit mig, han har alltid frågot om jag behöver något, han har alltid varit ut och ordnat så jag får i mig den mat jag kan tänka mig, han har tagit hand om huset och hunden fullt ut när jag legat och han har aldrig ifrågasatt mig.

Det är ren tur att man inte kunde ge upp när det var som värst för hur mycket jag än idag inte hade velat det så tror jag att saknaden tillbaka till livet och smärtan hade fått mig att ge upp.

Idag är jag en sån stor erfarenhet rikare och jag skulle för mitt liv aldrig förlåtit mig själv om jag gett upp.

Tiden för återhämtning HAR och ÄR lång. Även om det känns som jag kan bestiga berg just idag så har 10 veckors sängliggandes satt sina spår. Jag är fruktanvärt svag och behöver mycket sömn och mat. Vikten har äntligen, efter många om och men börjat stiga (tror aldrig jag sett det som positivt förut) och jag är snart uppe i vad jag vägde innan jag blev dålig.

Om än lite illamående kvällstid vissa dagar så har jag inga andra symptom än att jag känner hur mycket stryk min kropp tagit. Jag har inga mat "cravings"  förutom Sushi och är inte alls sugen på sött så det ser jag som positivt. Dock kan jag absolut inte dricka läsk.

Jag är så himla lycklig att jag får må så bra just nu och att jag fått göra det under min födelsedag, jul och nyår.

Den bästa "klappen" av alla var vårat RUL som vi gjorde i mellandagarna. En helt perfekt liten bebis i min mage.   

Nu är vi halvvägs mot det bästa som någonsin kommer hända oss. /F