Förutom att jag deppar lite kring att inte kunna vara fullt igång själv så får jag glädjas desto mer åt "mina" duktiga tjejer istället.

Linn och Emma gjorde bägge två fantastiska rundor på gårdagens banträningen. Ingen av hästarna brydde sig ett smack om vattenmattan (som tydligen talat om att den bits tidigare) och tjejerna red verkligen exemplariskt.
Som grädden på moset så gjorde dom båda två en kanonträning för Emma även idag. Fina hästar och bra ridning. Så himla kul!

Mitt i allt det trista sjuka så fick jag iallafall kika lite på träningarna för Emma Emanuelsson som kommit för dagen. Tyvärr så fick jag ju bara stå på backen den här gången utan att själv vara med..

Känner mig så himla deppad. Vill bara trycka på en knapp och få både mig och hästen iform. Jag vill vara där vi var innan han blev dålig. Vi har så himla mkt mer att ge. Jag saknar min fina grå och att få träna tillsammans.

Många tycker nog att jag är alldeles för petig och långsam på att ta honom tillbaka.. Men jag tror många hade reagerat som jag när man har haft en häst nästan hela hans liv, "ridit" in honom själv och gjort honom till den han är, och helt plötsligt som 11 åring får han en oväntad överansträngning och måste behandlas för första gången någonsin. Man har inte ändrat på något men ändå är det något som gjort så skadan skett.
Jag har alltså behövt vända upp och ner på hela tillvaron och ta reda på orsaken.
Jag har även behövt lägga om mitt tänk kring träning och skoning vilket allt bara känns fel eftersom jag har haft kanske världens friskaste häst i 8 år. Vad är då rätt eller fel? Nånting måste jag ju gjort rätt i alla år?

Nu har jag iallafall en bra plan framför oss men då inser jag att hästen är mer ur form än jag trott och han behöver mer tid på att komma igång. Jag älskar verkligen min häst och vill ha många fina år i framtiden tillsammans med honom. Så tiden får helt enkelt utvisa när vi är tillbaka igen..

Men en sak är säkert. Både han och jag längtar tillbaka.