Idag fick Jackpot och Apache flytta ut till stugan pga kvarkan på Hippologum.

Dels för att vi absolut inte vill att våra hästar ska bli sjuka men också för att Linn inte ska behöva tappa allt för mycket av tävlingsterminen. Nu hoppas och tror jag inte att det kommer gå så långt att stallet måste fortsätta vara stängt flera månader, men man vet ju aldrig när den sista insjukna hästen dyker upp..

Det var iallafall 2 st helt överlyckliga killar som rejsade gärnet i sin "stughage".

Det är så häftigt att se djurens reaktioner när vi kommer till stugan. Hästarna blir alldeles till sig och hundarna likaså.

Lycka och frihet!

Då var det ännu en ny vecka och jag har nu trillat in i Vecka 23.

Det känns overkligt att vi, för bara en vecka sedan stod mitt framför en liten nyfödd bebis som då var i samma vecka som jag är i nu. Så liten, men ändå så färdig..

Förra veckan gick av bara farten. Jag började jobba och klarade hela veckan smärtfritt vilket kändes väldigt kul.

Vi hann med att snöslunga hagarna så Jackpot och Apache nu kan röra sig lite mer fritt än innan. Slungan orkade inte riktigt ta sig igenom det meterhöga snötäcket så vi gav oss efter att ha rensat fram alla trådar och gjort gångar runt hela hagen. Självklart när vi dagen efter släpper ut hästarna så börjar Jackpot med ett stort kliv rakt ut i djupsnön som vi inte tagit i mitten. Kunde han inte ha börjat trampa ner snön lite tidigare så hade vi sluppit göra jobbet?

Dom var iallafall väldigt nöjda och drog några bockserier av lycka!

Helgen försvann också av bara farten, men vad gör väl det när man faktiskt får känna att det är helg igen. Dom senaste tre månaderna har jag inte uppfattat varken till namn eller tid så det känns kul.

Huset fick sig en rejäl storstädning och taket är skottat. Kändes dock lite jobbigt att behöva stå ute och frysa när jag dirigerade Jocke... Orättvist? Hade jag fått bestämma hade jag faktiskt hellre stått där uppe!

Nu hoppas jag bara att den här veckan också ska fara med sin fart mot lördag då jag och mamma åker på vår weekend. Ska bli jätte mysigt!

Sist men absolut inte minst så har vi idag gått från att vara nästintill datorlösa hemma (förutom våra iPhones och en mini pc) till att nu ha 3 fungerande datorer, varav en stationär. Och tro det eller ej men efter att Jockes datakunniga pappa kopplat in routern men inte fått igång trådlösa internet så var det jag själv som satte den sista klon i det hela och *vips* så funkade den nya routern och alla datorer samt telefoner till det trådlösa.

Jocke frågade mig CHOCKAT hur jag gjorde. Undra egentligen om jag hade något bra svar? -Haha!

Nu ringer Mat & Sov klockan!

Försöker skapa ngt nytt här på bloggen men bloggplatsen.se är ju inte direkt den bästa sajten att kunna få det snyggt på. Gör ett halvhjärtat försök iallafall...

... för idag är det Linns födelsedag!

Grattis!!

(Msv b Timrå 2011)

(Uppvärmningsklass Ponny SM 2011 Grevagården)

(Vännäs 2011, början av deras karriär tillsammans)

(Ekipagets första SM tillsammans och individuellt. Fina rundor, fina placeringar)

(Seger kvaltävling Ridsport Ponny Cup 2011)

Veckorna bara susar förbi oss.

Ny vecka innebär att jag nu gått in i Vecka 22.

Sen senast så har jag förra veckan fått ett återfall som bröt ut på tisdagskvällen (konstigt nog eftersom jag aldrig blivit dålig kvällstid tidigare.) , men efter att ha legat inne på dropp under onsdagsnatten återhämtade jag mig snabbt och var tillbaka till det tillstånd jag fått njuta av senaste veckorna.

Tyvärr blev det inte så mycket av att jobba under torsdagen så jag tog helgen på mig och har sen i måndags jobbat några timmar per dag.

Det känns väldigt roligt att vara tillbaka och jag hoppas nu att jag kan få må så bra som jag mår fram tills slutet.

Mitt största problem just nu är bara att jag måste inse mina begränsningar och att kroppen faktiskt inte är i det skick som den varit i tidigare. Jag måste vara lyhörd och försöka känna i förtid innan det blir för mycket. Dom dagar jag är lite "överambitiös" så visar det sig att jag får kämpa med något som känns som värsta förkylningen med feberfrossa på kvällarna och jag tappar matlusten helt. 

Kanske inte heller var så smart att under tisdagen när jag blev dålig ha ägnat några timmar åt att skotta hagen så J kunde röra sig fritt. Tror också det var orsaken till återfallet.

Senaste dagarna har jag tillbringat en massa tid i stallet för att städa igenom hela skrubben och gå igenom alla mina hästsaker. Så nu är ALLT nytvättat och putsat och det är ordning och reda. Behöver jag ens nämna hur skönt det känns?

I övrigt så kliar det väldigt i fingrarna nu när vi börjat planera för "Pyret". Tapet är vald, barnvagn är vald, vissa möbler utkikade och nästa helg kommer jag tillsammans med mamma göra en IKEA och Birsta City weekend för shopping!

Oj vad snö vi har fått!

Tacka vet jag varmgarage, det är oslagbart. Tacka vet jag också att Jocke igår var till Stockholm och hämtade hem våran nya bil. Min lilla "bagge" är verkligen inte en optimal vinterbil, även fast den funkar helt okej så innebär ju 2 dm snö på parkeringen att den kör fast. Eller som värst här om dagen när jag skulle köra Jocke till jobbet 05.30 och det är ca 50 cm oskottad snö på parkeringen. Vi kom utanför garaget sen hängde bilen fast på underredet i snön. Slutade med att vi fick skotta oss själva och även en granne ut från parkeringen.

Nu tror jag det är ett minne blott med fyrhjulsdrivet på nya bilen.

Senaste dagarna har jag tillbringat i stallet för att kika på träningarna för Emma Emanuelsson. Måste jag säga hur sugen jag blir på att vara med. Framförallt eftersom jag minns hur fin Jackpot var efter senaste träningen för henne och tävlingen efter. Men jag får ge mig till tåls en period framöver. Det borde ändå vara ett friskhetstecken att jag blir så sugen på att rida!

Min fina vita!

Jag har idag fått ok på att på torsdag börja jobba några timmar per dag och det känns jätte bra. Är väldigt trött vissa tider på dagarna men annars fortsätter jag att må bra. Försöker vila och ta det lugnt även om det lockar att hitta på massa saker. 

Helgen blir annars lugn. Hästarna åker till stugan ikväll och blir kvar där hela helgen. Vi åker förhoppningsvis ut imorgon och då ska jag försöka komma ihåg kameran så lite nya bilder kommer upp.

Hej på er!

Det har gått ett tag sen sist och mycket har hänt.

Jag har nog fått uppleva bland den tuffaste perioden i mitt liv men även fått nys om hur fantastiskt livet är.

Många frågar mig fortfarande hur det har varit sista tiden och jag ska försöka sätta min senaste tid till ord även om det är svårt att förklara.

När det handlar om Hyperemesis så vet man att man lever.

Jag har fått lov att förstå att det enda som tagit mig igenom det har varit envishet och sjukvård.

När det har varit som sämst, att man har legat i sängen, alla lampor är släckta, magen ekar efter flera dagars total svält, man vet att man om några minuter behöver gå upp för att spy upp det torra salivet som man precis svalt ner när magen verkligen vriderut det med den värsta tänkbara smärta.

Man räknar timmarna och minuterna tills Jocke ska komma från jobbet, och inte är det för att man vill vara social utan för att man vet att man är i så dåligt skicka att man behöver ha tillsyn.

När man vecka efter vecka inte orkar svara på tilltal, man tar inga samtal, man kan inte duscha själv och någon gång svimmar man av på toaletten när allting slocknar. Tar man sig en dag till soffan så känner man sig riktigt pigg, men för att dagen därpå förstå att man kanske överbelastat sig själv. Kroppen har aldrig värkt så mycket. Det gör så ont att man inte vill eller kan sova av svältandet. Ett brutet ben eller två vore en lätt match i jämförelse.

Så får man kontakten med Kvinnokliniken och får förklarat för sig att det är ett rent helvete man ska gå igenom. Dom kallar det Hyperemesis. Svårt graviditetsillamående. Som om jag inte redan listat ut det.

Mitt första besök hos dom var grunden till min långa långa väg av ren uthållighet.

Jag kan inte tacka dom nog för all hjälp och förståelse. Jag blev stamkund och fick komma in så fort jag behövde hjälp att få det att vända. Dropp var den enda som kunda få min kropp att vilja behålla någon mat igen så efter två dagars lidande hemma fick jag alltid komma in. Dag som natt, ingen ställde några frågor som jag inte heller skulle ha en chans att orka svara på då man var så apatisk. Jag fick mitt rum och min infart i armen för dropp och en rejäl dos mot illamåendet som också var sövande så jag kunde få sova, och sova var precis vad jag gjorde varje gång. Jag sov, fastade (för att vila magen efter alla spyatacker) under ett dygn och sen kunde jag äta smått igen. Aldrig har mat smakat så bra. Dock var det ju bara miniportioner. Så när jag kunde äta och behålla maten fick jag åka hem igen, för att ungefär en vecka senare åka in för samma procedur igen. Sista veckorna åkte jag in i betydligt tidigare skede då läkarna beordrat mig att inte vara hemma och vara så envis och uthållig. Jag åkte numera in samma dag som jag förstod att kroppen strejkade. Det blev några gånger via akuten och även där lärde läkarna känna mg. I med nålen och droppet och sen fick vi ta vägen mot avdelningen själva.

10 långa veckor höll det på såhär. Vi hann göra många ultraljud när jag var inne och det är svårt att förstå att lilla pyret vid varje koll alltid mått så bra, trots att jag som värsta var nere på 49 kilo. Jag har nu fått må väldigt bra i 3 veckor lite drygt, under den tiden har magen kommit fram och vuxit rejält, jag har känt dom första sparkarna, även Jocke, och jag har kunnat börja vara i stallet och känner mig väldigt glad. Tanken är att jag även ska få komma tillbaka till jobbet nästa vecka. Har inte jobbat sen slutet på september. Gissa OM jag längtar tillbaka! Fortfarande är jag rädd för att det ska vända och att jag ska bli så dålig. Men jag har lärt mig att jag klarar det mesta och vet precis hur jag ska hantera det så jag har inget att oroa mig för. Det är otroligt hur fort man glömmer. Ibland undrar jag...Var jag verkligen så dålig? Varenda dag som jag får må bra tackar jag gudarna för och jag har aldrig i mitt hela liv fått en sån upplevelse om hur fantastiskt mitt liv är och hur glad man ska vara över att få vara frisk, kunna äta och vara ute och leva det liv man alltid drömt om. Tänk att man ska behöva gå igenom helvetet själv för att förstå. Men nu vet jag, och kommer veta hela livet hur lyckligt lottad jag är.

Det finns några personer som jag ALDRIG kommer kunna tacka nog för den tiden som gick när jag var dålig. Det finns inga saker i världen jag kan köpa för att visa min uppskattning och jag hoppas verkligen dom förstår hur glad jag är att dom finns i just mitt liv.

Jag kan aldrig heller tacka min läkare,alla läkare på KK, barnmorskor och sköterskor nog för hur förstående dom har varit. Trots ett tillstånd som är så fruktansvärt dåligt forskat på i Sverige så ställer dom upp och gör allt bra för en, trots att dom inte har svar på nånting.

Till sist så vill jag bara säga att utan min familj och älskade sambo hade jag aldrig tagit mig igenom det här. Mamma är den som alltid stått vid min sida och Jocke har alltid funnits där för mig. Han är den som fått ta emot hela lasset när jag inte kunnat bära själv. Han har hjälpt mig att gå när mina egna ben inte burit mig, han har alltid frågot om jag behöver något, han har alltid varit ut och ordnat så jag får i mig den mat jag kan tänka mig, han har tagit hand om huset och hunden fullt ut när jag legat och han har aldrig ifrågasatt mig.

Det är ren tur att man inte kunde ge upp när det var som värst för hur mycket jag än idag inte hade velat det så tror jag att saknaden tillbaka till livet och smärtan hade fått mig att ge upp.

Idag är jag en sån stor erfarenhet rikare och jag skulle för mitt liv aldrig förlåtit mig själv om jag gett upp.

Tiden för återhämtning HAR och ÄR lång. Även om det känns som jag kan bestiga berg just idag så har 10 veckors sängliggandes satt sina spår. Jag är fruktanvärt svag och behöver mycket sömn och mat. Vikten har äntligen, efter många om och men börjat stiga (tror aldrig jag sett det som positivt förut) och jag är snart uppe i vad jag vägde innan jag blev dålig.

Om än lite illamående kvällstid vissa dagar så har jag inga andra symptom än att jag känner hur mycket stryk min kropp tagit. Jag har inga mat "cravings"  förutom Sushi och är inte alls sugen på sött så det ser jag som positivt. Dock kan jag absolut inte dricka läsk.

Jag är så himla lycklig att jag får må så bra just nu och att jag fått göra det under min födelsedag, jul och nyår.

Den bästa "klappen" av alla var vårat RUL som vi gjorde i mellandagarna. En helt perfekt liten bebis i min mage.   

Nu är vi halvvägs mot det bästa som någonsin kommer hända oss. /F