Idag hade jag en helt annan häst på framridningen. Han var taggad och framme och helt med mig.

Jag red på det gamla pessoat som jag brukar ha och det var som att han kände igen sig direkt. Inga funderationer på att jag red annorlunda.

Inne på banan kändes han toppen! Jag lyckades hålla en bra galopp hela banan igenom och han var väldigt jämn i mål. Är jätte nöjd med rundan!

Då det var en A1:a så gick vi vidare till omhoppning och det blev ingen bra uppladdning för oss och för första gången NÅGONSIN kände jag att han verkligen fick mjölksyra inne på banan. Det slog till direkt när jag körde igång och det var ingen rolig upplevelse.

1:an bra, 2:an vände jag i luften i ett läge som han alltid klarar men nu tog han med sig bommen, det var som att bakbenen bara gled med över i farten, 3:an en oxer ur sväng-han var helt tom och kom alldeles för när och sköt ingen höjd alls i språnget. Ändå rättade han sig själv och tog bommen med frambenen den här gången istället. Jag tänkte gå ut i det här läget då jag verkligen kände att han gav allt men hans kropp inte löd honom. Men för träningens skull så tog jag av på farten och fortsatte dom tre hinder vi hade kvar trots mjölksyran. Han klarade alla tre men det fanns noll glöd kvar. Det kändes iaf bra att jag fortsatte så han fick sluta på ett bra sätt.

Så vi kan konstatera.

Jackpot har varit lite slö hela veckan och det är han alltid den här perioden när pälsen ska sättas/fällas. Han behöver mycket vitaminer och lagom ridning för att ta sig igenom det. I helgen reagerade han helt enkelt ovanligt mycket. Och det sög musten ur honom att komma ut från banan. Gå ner i andning, för att sedan bara ha 4 ryttare tills han skulle igång i flås igen för att prestera. Det är värdelöst att ha en A1:a på så få starter och jag är säker på att hade det varit direktomhoppning så hade han aldrig fått mjölksyra, då han redan var inne i 2:a andningen.

Men nu var det som det var och det passade helt enkelt inte min häst.

Jag är så stolt över att han har blivit så ridbar på tävlingsbanan och bara det är en stor vinst som jag ofta glömmer.

Foto: Jenny Nyström