Bara för att dessa är mitt liv.

För några dagar sedan fick jag ett telefonsamtal.

Kanske får ni reda på imorgon vad det gällde! :)

Vi är nu i mitten av Vecka 36 och igår var vi på besök hos Barnmorskan igen.

Den här gången fick vi träffa en av kvinnorna från Kvinnokliniken som jag haft som sköterska några av gångerna jag legat inne. Hon är duktigt och nogrann.

Det var dags för en summering av hela graviditeten så vi gick igenom alla månader som gått och kom snabbt fram till att om vi bortsker från mina första jobbiga månader så har den varit rätt smärtfri.

Det har suttit/Sitter fortfarande mycket psykiskt hos mig att jag ska bli dålig igen men annars så har jag nog haft väldigt lindriga graviditetssymptom.

Vi pratade igenom lite känslor inför förlossningen och vad jag och J disskuterat hemmavid.

Vi känner oss båda väldigt lugna trots den enorma ovissheten om vad som väntar.

Då jag fortfarande har kvar den totala orkeslösheten/skumma domningarna i armar och ben vid vissa tillfällen så togs det fler och bättre blodprover än normalt, men allting såg jätte fint ut.

Järnvärdet har stigit upp bra och det beror alltså inte på dåligt järnvärde heller, vilket vi alla trodde.

Blodtrycket mitt är precis som vanligt, lite lågt och vi är nu inne på att det kanske är det som ställer till det lite för mig. Den skumma känslan har iallafall ingenting med graviditeten att göra även om det är pga den som jag känner såhär och det känns skönt.

Känns inte som att jag kommer orka ta det med min läkare heller då jag inte tror det finns något han kan göra åt saken. Jag får helt enkelt hålla ut några veckor till.

Annars så jobbar jag fortfarande 75% och det kommer jag göra sålänge det fungerar!

Det börjar slita lite nu och det känns att det börjar bli tungt. Kvällarna är värst och att sitta i TV soffan är minst sagt oskönt så jag går hellre och lägger mig tidigt.

Jag otrivs med känslan att behöva be om hjälp för tunga lyft eller bara enkla saker som att gå en extra gång för något.. Det känns inte alls som jag och jag tycker inte om att inte klara mig själv och att behöva låta "ynklig", eller beklaga mig bara för att det känns som kroppen i vissa lägen faller i bitar bara av en konstig rörelse..

Det är tur att jag har världens bästa sambo som aldrig klagar över något och verkar förstå min sittuation hur bra som helst..

32 dagar kvar....nedräkningen fortsätter!

RUL i Vecka 19