Har länge funderat på om jag ska delge er min förlossningsupplevelse, och har nu kommit fram till att jag gärna gör det i en sammanfattning.

Trevlig läsning!

Graviditeten var för mig var en riktig Berg och Dalbana. Detta gjorde att jag aldrig oroat mig inför kommande förlossning utan snarare längtat till befrielsen och det underverk som skulle komma. Smärta för mig har aldrig varit något problem bara jag vet orsaken till den och att allt är som det ska.

Under Graviditeten försökte jag aldrig "leta" svar på hur en förlossning går till eller hur andra har upplevt den. Jag trodde helt enkelt på mig själv och ville ta det precis som det kom.

Det hela började natten den 23 maj 2012. Vi hade gått och lagt oss ganska sent kring 23.30 tiden efter att jag tryckt i mig en skål med mango sorbet i soffan och skrattat tillsammans med Jocke åt att skålen kunde stå helt själv på min mage. Jag var riktigt tjock nu!

Somnade direkt vi la oss i sängen men vaknar till sådär som jag gjort senaste månaderna ganska snabbt igen. Närmare bestämt var klockan 00.05 Jag kände mig pigg, men känner av att magen värker lite. Hade aldrig under graviditeten känt ngn typ av magvärk så jag blev lite fundersam. Gick upp på toa (precis i vanlig ordning) för att sedan krypa ner i sängen igen. Men jag var lite för nyfiken för att bara kunna somna om sådär snabbt igen.. Tanken slog mig att det skulle ju faktiskt vara kul att prova klocka det lilla magonta jag hade bara för nyfikenhetens skull.

Ganska snabbt insåg jag. SHIT! det här är ju förvärkar/ värkar. Mycket riktigt så hade jag ju gått in i ett väldigt stadigt värkarbete på en gång.
Jag hade exakt 5 min. Mellan värkarna!
Nu kunde jag ju verkligen inte sova! Satte mig i köket och tog några mackor. Jag höll ju på att dö av hunger. Det var som att kroppen sa åt mig. "Ät nu, du kommer behöva det!"
Fortsatte klocka värkarna fram till 05.00 som fortfarande var lika stabila med 5 min. emellan. Det var klart hanterbart och jag kommer ihåg att jag tyckte det var mer spännande än det gjorde ont.
Insåg nu att nånting skulle ju vara på gång så jag väckte Jocke lite försiktigt, berättade hur det låg till och innan han ens själv hade fattat det så hade han ringt sin chef och sagt att det var på g och tagit sig upp ur sängen för att åka och lämna Alicia på fågelstigen.
När han kommit hem igen hävdade jag att vi skulle chilla lite men han tyckte vi kunde ringa förlossningen bara för att meddela att vi kanske är på gång.

Jag berättade att jag klockat och att jag kunde hantera det bra så dom hänvisade mig till duschen när det skulle tillta och att vi efter det var mycket välkomna in.
Jag minns så väl att jag tyckte det kändes konstigt att ringa förlossningen och prata med dom och känna mig så pigg..
Iallafall så hann jag bra precis bara lägga på luren så kände jag att en dusch skulle nog vara skönt.
Jag ställde mig i duschen medans Jocke packade dom sista sakerna samtidigt som han sprang in och ut från toan med klockan. Varje gång jag hade en värk ropade jag -ta tid nu, osv...
Plötsligt sticker han in huvudet med dom största ögon jag sett och säger.. "Du... Nu är det bara 2 min mellan värkarna!!"

Vi beslutar oss för att åka in.

Bilresan gick bra in men vägbulorna var hyffsat jobbiga.

Klockan var 10.00 när vi kom in.
Väl där så är det stendött på förlossningen. Jocke försöker hitta ngn och till sist kommer en ung kvinna. Hon tar med oss till undersökningsrummet och berättar att hon är ny och nyss gått klart sin utbildning. Yippie hann vi tänka. Hon hade inte svar på någon av våra frågor och vi kände oss otrygga med henne men ordade inte så mkt om det. Tillsammans med hennes handledare som till en början bara satt bredvid började dom gå igenom hur förlossningen går till. Detta efter att dom konstaterar att jag var öppen 4 cm och sagt att vi fick stanna kvar. Jag lärde mig andas rätt direkt och det underlättade värkarna ännu lite mer.
Bara efter en liten stund fick vi oss ett rum. Någon minut därpå öppnades dörren av en annan barnmorska, och det var inte vem som helst..
Det var en dotter till jockes mammas bästa väninna. En bekant till Jocke. Vi visste att hon jobbade på förlossningen och hade tidigare skämtat om att vi hoppades på att hon skulle hjälpa just oss.
Mycket riktigt! Hennes skift hade precis börjat och hon hade såklart sett på listorna att vi var inlagda och haffat oss direkt :)

Jag satt i badet en stund men tyckte att det var skönare att sitta på sängen, så bara efter en stund gick vi tillbaka till rummet. Vi blev serverade mat, jag åt soppa och Jocke åt en baguette. Dock fick han inte i sig så mkt av den och jag tyckte det var kul att jag kunde äta bättre än honom.

Vi lärde oss hantera värkarna och allt eftersom dom blev starkare så kom en annan sköterska in och lät mig prova lustgas, vilket jag tyckte fungerade jättebra.
Jobbade på med lustgasen i några timmar och hann med lite piggelinglass däremellan. Oj vad vi skrattade! Lustgasen i ena handen och piggelinglassen i den andra :)
Värkarna tilltog därefter rejält och jag kunde inte sluta kolla på monitorn för att se när dom var 100 procentiga. Men ganska snart efter det var jag tvungen att koncentrera mig fullt på mig själv.

När lilleman hade kommit så långt ner att krystvärkarna var nära skulle jag "bara" göra bort att kissa...
Det var en plåga! Det var värst av allt att sätta sig på toaletten Men jag gjorde det och gick tillbaka till sängen.
Sandra stack hål på hinnorna, vattnet gick. Då började det trycka på och göra riktigt ont! Sandra inser vi det här laget att sköterskan som gett mig lustgasen hade glömt sätta på själva lustgasen så jag hade bara fått i mig rent syre.. Hmm funkade ju tydligen ändå?!
Jag minns att jag var lite borta vid det här laget av smärta, men kommer ihåg att Sandra frågar hela tiden. Vill du ha smärtlindring? Det finns ju att få.. Jag hörde vad hon sa men orkade inte svara av utmattning. Till sist beslutar vi oss för att prova sterila kvaddlar.
DET var det ABSOLUT värsta jag varit med om och önskar inte min värsta fiende den smärta det gav mig!!! Jag föder hellre barn 100 ggr än tar det igen. Jag skrek av smärta och tårarna rann för att det gjorde så ont när dom sprutade. Dessutom så hade det noll effekt på mig, så det var bara att gilla läget.
Krystvärkarna tog till och Sandra satte på lustgasen på 50/50.
Det var en befrielse att få krysta, och på 14 min (vilket kändes som 3) var han ute 18.51 24 maj 2012.

En sån perfekt liten skapelse...3670 gram och 50 cm.
Vilken känsla. Äntligen var han hos oss. Helt overkligt!
Tänk att allting gick så bra! Jag var så lättad och glad!
Sandra blev själv så glad att hon medans vi fikade tog med sig Hugo ut till övrig personal för att visa alla vilken fin guldklimp som kommit till världen...

Världens bästa människor hade jag haft runt mig under förlossningen. Världens bästa barnmorska Sandra som hela tiden talade om för mig vad jag skulle göra, servade oss med fika, fick oss att skratta! Och det bästa av allt Så fanns hon där och hjälpte oss när Hugo kom till världen. Vi är så glada att just hon jobbade den dagen och att hennes pass varade precis hela tiden vi var inne så vi slapp byta bm mitt i.
Pappa Jocke.. Som var vid min sida hela tiden och sa alltid rätt ord vid rätt tillfälle och hjälpte mig hela tiden.

Förlossningen blev verkligen något positivt för både mig och Jocke och jag är så glad att jag kunde hantera det så bra hela vägen utan bedövningar och att vi kunde skratta oss igenom den vid många tillfällen.

Såhär i efterhand kan jag säga att jag föder hellre barn varje år än går gravid. Det var inte riktigt min grej det där med att vara så tjock ;)